Om Ester

Om jag hade varit Ester, så hade jag sagt att det här var en skön dag. Det säger jag nog ändå, för mig själv också, faktiskt.

När jag gick upp till henne på morgonen och hon var klarvaken ville jag ändå sova vidare. Så det blev lite fjäsk, och hon fick sova med mig i sängen. Gick bra till en början, medan hon fortfarande sov. Efter ungefär 15 minuter var det dock inte sov- delen med sängen lika spännande längre, och upptäcksfärden startade. Låg på min mage och stirrade (och slickade, och åt) på mig medan jag envist försökte sova räv så att hon skulle ge upp (naivt önsketänkande, visade det sig). Gick vidare lite längre upp och la sig ner igen. Jag andades ut och slappnade av. Blundar. Och hör ett smackande. Ester ligger och slickar och försöker gnaga på väggen. Jag lägger henne istället vid fotändan av sängen. Hon lägger huvudet på den närliggande fönsterbrädan och beskådar soluppgången - trodde jag. Naivt önsketänkande, igen. Det låg rätt mycket grejer på den där fönsterbrädan visade det sig. Ester hittar inom loppet av knappt två minuter: 2 gosedjur, 1 termometer, 1 batteriladdare, 1 paradisväxt, 2 nedfallna vilsna och smaskigt sega paradislöv, 1 mobiltelefon, 1 telefonsladd SAMT den jättelika segelbåten som täcker i princip resten av hela fönstret. Många delar att utforska, med andra ord.

Ungefär samtidigt som Ester började tro att hon var tillräckligt stor för att hoppa ner från den ändå relativt höga sängen sjäv, insåg jag att det var dags att ge upp och vakna. Det dröjde dock inte många minuter på golvet framför tv:n innan Ester somnade som en sten. Och så låg hon och snoozade i tre hela timmar. Vilket jag vill tro var väldigt skönt både för mig och henne.

När hon sedan vaknade var det visserligen full rulle. Massa energi att förbruka.

Det var en härlig dag. En extra härlig grej var att Ester verkade ha glömt sin matstrejk och åt upp nästan all mat. Vid lunch åtminstone. Den där matstrejken som vi först trodde berodde på giriga bröder på kenneln som tidigare hade ätit upp hennes mat, sedan trodde handlade om att a- filen inte passade, gick över till kräsen- teorin (det vill säga, hon tycker inte att den där maten passar hennes stil, hennes smak), varpå vi trodde hon helt enkelt bara hade ont i halsen på grund av koppel och därför hade ont av att svälja.

...Vi är numera tillbaka på kräsen- teorin. Men idag åt hon i alla fall lunch. Tur att hon är glömsk ibland.