Oldie


Tänkte med den här bilden säga två saker:

- Ester älskar att bli fotograferad. Stirrar rakt in i kameran. Ser snäll ut för att i nästa sekund helt okontrollerbart bara springa runt precis överallt. Men kameran älskar hon. Även att tugga på den.

- Ester har vuxit. Igår blev hon fyra månader.

Ute och springer


Idag var Ester ute större delen av dagen. Och energin tog aldrig slut, hon älskade att rusa runt där mellan altanen och gräsmattan; höll koll på alla flygande löven, lekte lika mycket med alla leksaker och lyssnade påm vad övriga grannskapet hade för sig.

Sedan umgicks hon lite med mig också. Jag blåste lite såpbubblor. Ester jagade dem. Fångade dem. Gjorde så att dem försvann. Poff. Sedan satt vi och mös lite i solen. Fin dag!

Ester skall hitta sig själv, men magsjukan vill annat


Stackars Ester har gått och blivit magsjuk. Så nu har hon fastat hela dagen (frågan är om hon märker skillnad, hon var ju inte direkt desperat efter maten innan heller), förutom att vi matar henne med vattenflaska i vilken det finns en mycket lurig vattenblandning med bland annat honung och salt. Låter ju inte för gott, och det tror jag inte hon tycker heller. Men hon är väldigt söt när vi häller droppar av det där i hennes mun.

Steg två är att hon skall skämmas bort lite med kokt sej och ris. Människomat. Hon som redan innan inte kunde skilja på om hon var katt eller hund. Nu skall människan blandas in också. Hon får trubbel med att hitta sig själv den där tjejen. Om hon inte lyckas fånga sig själv när hon gräver i matskålen, det vill säga. Det är favorithobbyn annars. I den silvriga skålen, långt ner i botten, finns nämligen hennes spegelbild. En hund som nafsar efter henne samtidigt som hon nafsar efter den. Märkligt.

Kan själv


Ester har gjort ett jätteskönt framsteg denna veckan. Hon har lärt sig leka själv. Vilket innebär att jag kan sitta här och blogga utan att oroa mig för att hon typ sätter sig och kissar på mattan under tiden, utan att hon faktiskt ligger och tuggar på någon leksak utan att jag skall behöva peka på leksaken åt henne så att hon inte glömmer bort att hon tuggar på den.

Nu har hon dock lekt ett bra tag så jag hoppas att hon snarast möjligt skall glida ner i sälposen och somna. Jag tycker hon behöver det nu. Pannan hennes släpar ner i golvet.

Dubbelt så mycket Ester


Igår hade vi haft Ester i tre veckor, vilket innebär att hon i Fredags blev 12 veckor. Och OM hon har vuxit? På kenneln sa dem att hon vägde ungefär 5 kilo när vi hämtade henne och vid veckans vägning tidigare idag stod vågen på 9,1 kilo. Vilket innebär, att vi på 3 veckor har fått nästan dubbelt så mycket hund. Jag tycker att man ser det särskilt mycket på ansiktet och benen. Hon är allt lite konstigt oproportionelig.

Byter till sovvägran


Ester har spenderat dagen med att vara orolig. Pappa säger att valpar ska ha ett sömnbehov på drygt 20 timmar (någonting) per dygn. Och idag, under perioden morgon till 19- tiden, sov Ester endast en timma (ordentligt). Annars var hon trött, det såg vi. Men hon kom liksom aldrig till ro. La sig mitt på golvet, testade att sova där. Flyttade till vattenskålen, testade där. Kollade om köksmattan var bättre...

Men nej. Ingenting var bra nog för Esters skönhetssömn. Så hon gick runt och.. ja, jag vet inte. Testade gränser. Försökte hålla ögonen öppna. Det vanliga, bortsett från att hon aldrig gav upp kampen mot ögonlocken. (Förhoppningsvis innebär detta att vi får en ordentlig sovmorgon imorgon.)

Börjar nästan bli dags att ta lite nya bilder på Ester också. Nu har vi kört på de där första dagarna- bilderna ett tag. Och hon har vuxit extremt mycket. Speciellt efter frukost, lunch och middags- tiderna. Då är hon riktigt tjock. Mycket härligt att se. Äntligen äter hon.

Dragkamp och matvägran mot stolthet och hjärtslag



Visst finns det många saker som är rätt jobbiga när man är med Ester (hon är ju labrador). Som när man spenderat en hel dag med henne och hennes ögonlock ligger och släpar i golvet, och hon vägrar somna. Springer  hellre utom ens synhåll. När ens egna ögonlock är lika tunga som hennes, men man själv inte har lika stor lust att gnaga på mattan som hon har i just den trötta stunden.

Det kan vara jobbigt att vara ute och gå med henne också. Speciellt just nu, när hennes fokus ligger på allt annat än vad som är meningen att en hund skall göra när hon är ute och går. När hon bara drar åt alla håll, medan man själv förtvivlat försöker balansera det där med att vara bestämd och tydlig matte, med att vara snäll och få henne att sluta gny. Det är svårt. Och jobbigt.

Det är jobbigt med det, och med att försöka få henne att äta upp all mat, neka henne att försöka hoppa upp i soffan, skälla på henne när hon vill leka och man själv är trött. Sådana där saker.

Men sedan finns det andra stunder också. De fina (ja, hon är ju labrador). När hon hälsar genom att krypa upp i knät hos mig det första hon gör på morgonen. När hon kommer spring ande emot mig med öronen flygandes helt okontrollerbart runt henne, liksom svansen, och hon stormar fram och böjer huvudet och väntar på kli bakom örat. När hon är stoltast i världen för att hon har ett löv som tafatt hänger ut genom ena mungipan – men det viktiga är att det är hennes egen fångst. När jag är ute och går med henne i en tom skog eller på gräsmattan precis utanför huset, och jag kommer på mig själv med att stå och fån- le eller till och med skratta för mig själv åt just den där stoltheten eller hennes nyfikenhet överhuvudtaget.

När vi i morse låg och skulle sova i vår säng, och det tar hundra år för mig att somna för att Ester snarkar så högt så det skulle krävas tiodubbla hörselskydd för att lyckas få lite tystnad. Och att jag plötsligt sedan vaknar av att Ester ligger med sin rygg mot min mage, med sitt huvud över min arm.  Och att jag i det ögonblicket, när mitt hjärta ligger och slår mot hennes, och hennes slår mot mitt - kommer på mig själv med att ligga och blanda ihop hjärtslag.

Vems hjärtslag som var vems vet jag inte. Jag brydde mig inte om att bry mig. Det var en väldig massa hjärtslag. Du- dunk, du- du- dunk. Vilket är det enkla receptet på att få de där sakerna jag tyckte var jobbiga, vara mindre jobbiga. Jag glömde allt annat, i jämförelse med du- du- du- dunk.


"Dominans perioden"

När vi hämtade Ester fick vi med ett häfte med massor av information om labradorer. På en sida i detta häfte,  fanns det en tidslinje, fylld med siffror och massor av bokstäver - pekade ut olika perioder av labradorvalpens liv.

Jag tyckte att det var roligt att kolla igenom den tidslinjen den första dagen vi hade Ester hemma, när hon låg bredvid mig och sött tuggade och sög på någon toarulle. Vad roligt att se allt man hade framför sig!

Ha. Ha.

Den där tidslinjen tycker Ester också är jätterolig. Utan att kolla på den, varken hon eller jag, har hon nu visat mig vilken period hon är inne i. Jag tror hon gillar denna perioden. Dominans perioden, och Ester bestämmer. När jag går åt höger, då går Ester åt vänster. Om jag då tänker, skit samma, vi kan väl gå åt vänster. Då är vänster inte lika roligt längre. Då går Ester åt höger.

Ester är som en sexåring som precis lärt sig tvärtom- språket. Hon kan själv. Och inte minst - hon bestämmer själv. Hur mycket jag än säger nej. Så är det roligare att låtsas som om det var ett ja. Heller hur, Ester?


Ester bestämmer även över kopplet. Tror hon.

Esters vardagslyx


Innan Ester går och lägger sig för att sova på sin egen madrass bredvid pappa, får hon slumra till en stund i mammas säng. På den gosiga pläden. Med någon hand som klappar på magen. Då har hon det extra gott. Som på bilden ovan ser det ut. Hon ser då inte ut att klaga i alla fall. Mys- Ester.

5 saker Om Ester



JAGAR LÖV
På kenneln där Ester spenderade sina första nio veckor i livet, hade det vart snö på marken sedan November. Och den låg kvar där när Ester for till Partille. I Partille vart snön dock äntligen bortsmält och istället var (och är) marken täckt av gröngult gräs, högt och lågt, samt... löv. Lätta eklöv som väldigt gärna blåser runt. Som just nu är det roligaste Ester vet. Likt en katt smyger hon på dem, och när de med vinden sätter fart och flyger iväg... Gör hon detsamma. Och när hon väl får tag i dem springer hon stolt iväg med dem, där de hänger halvvägs ut genom munnen. Då är Ester världens duktigaste hund.

LETAR KOMPISAR I AVLOPPET Av någon anledning så har Ester fått för sig något mycket märkligt, som får oss alla i familjen att skratta lika mycket varje gång hon gör det. Ester tror, att varje gång någon går ner för trappan här hemma (som hon inte får gå ner för, och således vet hon inte vart man tar vägen när man går ner eller vad som finns där nere), så kommer dem upp ur avloppet inne i groventrén (som ligger i rummet bakom trappan). Så varje gång en katt eller person går ner för trappan, rusar Ester ut i groventrén och klämmer ner huvudet under diskhon där. Hon gnyr och viftar på svansen medan hon väntar. Men ingen kommer. Och där står Ester förvirrad och ensam kvar.

UPPTÄCKER VATTENSKÅLEN Det är mycket Ester har missförstått gällande den där vattenskålen. För det första är hon ännu inte riktigt bekant med hur man gör för att dricka. Hennes drick- taktik går istället ut på att fort trycka ner nosen längst ner och slicka/gnaga mot botten av skålen. Och under tiden försöka få i sig så mycket vatten som möjligt. När nosen väl kommer upp ur det djupa blå, slänger hon med hjälp av hela huvudet och munnen ur vatten i luften som hon sedan försöker fånga med tungan. Det är inte lätt det där.
     Andra favoritgrejer med vattenskålen är 1) att försöka äta upp skålen (som är gjord i keramik) genom att helt enkelt... äta på den. Och 2) bada i skålen. Det vill säga ställa sig i den, gräva lite, doppa både hela ansiktet och öron. Efter detta ligger det ofta en hel del vatten runt skålen. Det kan man gräva i, rulla runt i och trycka nosen i. Tänk vilken fantastisk upplevelse det kommer bli när hon besöker Kåsjön och Prästtjärn för första gången i sommar...

HÄMTAR POSTEN Ester bär gärna post. Vi vill gärna ha vår post hel och ren. Kompromissen blir att varje gång vi hämtar posten får Ester bära en fin, färgglad reklambilaga. Vad fint att någon uppskattar det där som andra kallar skräp. Men hon är så nöjd när hon får springa med en tidning ihoprullad i käften. Så gör man Ester glad.

SAMLAR PÅ PINNAR Det här var egentligen ett större intresse under den första veckan. Ester hittar pinnar precis överallt, och bär gärna runt på dem under hela promenader. Hon må gå i koppel, men hon har fortfarande kontroll över något. Pinnarna. När vi sedan går in lämnar hon pinnarna i en hög utanför dörren. Nu har många rymt där ifrån, men under förra veckan hade hon en ganska imponerande hög där ute.



När hon glömde matstrejken


Om jag hade varit Ester, så hade jag sagt att det här var en skön dag. Det säger jag nog ändå, för mig själv också, faktiskt.

När jag gick upp till henne på morgonen och hon var klarvaken ville jag ändå sova vidare. Så det blev lite fjäsk, och hon fick sova med mig i sängen. Gick bra till en början, medan hon fortfarande sov. Efter ungefär 15 minuter var det dock inte sov- delen med sängen lika spännande längre, och upptäcksfärden startade. Låg på min mage och stirrade (och slickade, och åt) på mig medan jag envist försökte sova räv så att hon skulle ge upp (naivt önsketänkande, visade det sig). Gick vidare lite längre upp och la sig ner igen. Jag andades ut och slappnade av. Blundar. Och hör ett smackande. Ester ligger och slickar och försöker gnaga på väggen. Jag lägger henne istället vid fotändan av sängen. Hon lägger huvudet på den närliggande fönsterbrädan och beskådar soluppgången - trodde jag. Naivt önsketänkande, igen. Det låg rätt mycket grejer på den där fönsterbrädan visade det sig. Ester hittar inom loppet av knappt två minuter: 2 gosedjur, 1 termometer, 1 batteriladdare, 1 paradisväxt, 2 nedfallna vilsna och smaskigt sega paradislöv, 1 mobiltelefon, 1 telefonsladd SAMT den jättelika segelbåten som täcker i princip resten av hela fönstret. Många delar att utforska, med andra ord.

Ungefär samtidigt som Ester började tro att hon var tillräckligt stor för att hoppa ner från den ändå relativt höga sängen sjäv, insåg jag att det var dags att ge upp och vakna. Det dröjde dock inte många minuter på golvet framför tv:n innan Ester somnade som en sten. Och så låg hon och snoozade i tre hela timmar. Vilket jag vill tro var väldigt skönt både för mig och henne.

När hon sedan vaknade var det visserligen full rulle. Massa energi att förbruka.

Det var en härlig dag. En extra härlig grej var att Ester verkade ha glömt sin matstrejk och åt upp nästan all mat. Vid lunch åtminstone. Den där matstrejken som vi först trodde berodde på giriga bröder på kenneln som tidigare hade ätit upp hennes mat, sedan trodde handlade om att a- filen inte passade, gick över till kräsen- teorin (det vill säga, hon tycker inte att den där maten passar hennes stil, hennes smak), varpå vi trodde hon helt enkelt bara hade ont i halsen på grund av koppel och därför hade ont av att svälja.

...Vi är numera tillbaka på kräsen- teorin. Men idag åt hon i alla fall lunch. Tur att hon är glömsk ibland.


Ester protesterar, Ester har fått nog


Det här är en mycket vanlig syn när man är ute och går med Ester och man bestämmer sig för att börja vandra mot dörren igen. När man själv börjar frysa, men Ester tycker att det finns alldeles för mycket spännande ute (löv, pinnar, dammar) för att redan gå in.

Hon ogillar det där med koppel. Trots att hon har ett så fint och rött.

Ester flyttar hem


Det har gått en vecka, 2 dygn och ett par timmar sedan vi hämtade Ester. Vi åkte tidigt på morgonen. Vem kan vänta en extra minut, på något som varit hela familjens favoritsamtalsämne de senaste månaderna? Och varför?

Det finns ingen anledningen. Fanns inte då heller. Så vi körde genom Sverige mot Kamrats Kennel. Pekade ut vart vi skulle stanna på kissepauser på hemvägen. Sådana där saker som låter så fåniga svart mot vitt men som är förvånansvärt roliga samtalsämnen just där och just då.


Ester med sin pappa Findus.

Det kom en stor, gul labrador rusande emot oss i snön. Sprang runt, på, över och under oss. Visade sig vara välkomstkommitén bestående av Esters pappa Findus. När vi hade parkerat bilen där utanför kenneln och tagit oss innanför staketet. Han följde oss upp till dörren till huset. Sedan fick han lämna oss för en stund och istället hittade vi en något mindre men fortfarande gul labrador inne i huset. Det var första mötet med Ester, och första intrycket var verkligen charmerande. Ett virrvarr av "åh"-ande och "ah"- ande. Långt utdragna sådana. För där satt hon - och hickade.


Bror Expo och syster Ester.

Brorsan hängde på. En brun kille i sina bästa år, skulle han sagt om han själv kunde tala. Han var överallt. Var precis så som vår förra labrador var. Kaos, kort och gott. Det mest underhållande var helt klart att se dem ta sig ner för det lilla trappsteg som fanns. 9 veckor gamla hade de fortfarande inte fått det där höjdbegreppet. Bror Expo flög ner som ingenting. Ester ställde sig på kanten och gnydde. Innan hon tog mod till sig och tog ett skutt som om hon var påväg ner för ett stup (vilket det i hennes värld kanske också var).


Ester i bilen påväg hem. Fortfarande väldigt lugn.

Vi åkte hem, mycket nöjda med vår nya familjemedlem. Vi fick kullens snyggaste och lugnaste valp. Det första håller vi, en vecka, 2 dygn och några timmar senare, fortfarande fast vid. Det senare stämmer några timmar per dygn. Men Ester vill inte acceptera att hon är lugn. Vill inte acceptera när hon är trött och pannan hänger ner över ögonen på henne. Det är roligare att springa femton varv runt övervåningen, gnaga sönder toalettrullar, dra med mattor så långt som möjligt innan någon ser henne och köra hinderbanan under köksstolarna. Fast vi kan ge henne detta; att när hon väl ger upp och somnar, så sover hon djupt och gott. Och snarkar lungt.
     Med Ester är det allt eller inget.

Den här bloggen handlar om Ester. Det är ungefär som hennes dagbok. Bara att alla får veta. Inget privatliv alls.

Inte för att hon bryr sig. För är det något vi har lärt oss om Ester, så är det att det bästa hon vet - det är att ha all uppmärksamhet på sig, att alltid vara i centrum. Så, here we go.

Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0