Dragkamp och matvägran mot stolthet och hjärtslag
Visst finns det många saker som är rätt jobbiga när man är med Ester (hon är ju labrador). Som när man spenderat en hel dag med henne och hennes ögonlock ligger och släpar i golvet, och hon vägrar somna. Springer hellre utom ens synhåll. När ens egna ögonlock är lika tunga som hennes, men man själv inte har lika stor lust att gnaga på mattan som hon har i just den trötta stunden.
Det kan vara jobbigt att vara ute och gå med henne också. Speciellt just nu, när hennes fokus ligger på allt annat än vad som är meningen att en hund skall göra när hon är ute och går. När hon bara drar åt alla håll, medan man själv förtvivlat försöker balansera det där med att vara bestämd och tydlig matte, med att vara snäll och få henne att sluta gny. Det är svårt. Och jobbigt.
Det är jobbigt med det, och med att försöka få henne att äta upp all mat, neka henne att försöka hoppa upp i soffan, skälla på henne när hon vill leka och man själv är trött. Sådana där saker.
Men sedan finns det andra stunder också. De fina (ja, hon är ju labrador). När hon hälsar genom att krypa upp i knät hos mig det första hon gör på morgonen. När hon kommer spring ande emot mig med öronen flygandes helt okontrollerbart runt henne, liksom svansen, och hon stormar fram och böjer huvudet och väntar på kli bakom örat. När hon är stoltast i världen för att hon har ett löv som tafatt hänger ut genom ena mungipan – men det viktiga är att det är hennes egen fångst. När jag är ute och går med henne i en tom skog eller på gräsmattan precis utanför huset, och jag kommer på mig själv med att stå och fån- le eller till och med skratta för mig själv åt just den där stoltheten eller hennes nyfikenhet överhuvudtaget.
När vi i morse låg och skulle sova i vår säng, och det tar hundra år för mig att somna för att Ester snarkar så högt så det skulle krävas tiodubbla hörselskydd för att lyckas få lite tystnad. Och att jag plötsligt sedan vaknar av att Ester ligger med sin rygg mot min mage, med sitt huvud över min arm. Och att jag i det ögonblicket, när mitt hjärta ligger och slår mot hennes, och hennes slår mot mitt - kommer på mig själv med att ligga och blanda ihop hjärtslag.
Vems hjärtslag som var vems vet jag inte. Jag brydde mig inte om att bry mig. Det var en väldig massa hjärtslag. Du- dunk, du- du- dunk. Vilket är det enkla receptet på att få de där sakerna jag tyckte var jobbiga, vara mindre jobbiga. Jag glömde allt annat, i jämförelse med du- du- du- dunk.
